Vänner, kärlek, skola, jobb, familj, kropp och själ. 

 

Under en längre tid nu har jag inte känt något behov av att blogga längre, många gånger har jag tänkt skriva det där sista inlägget som avslutar ett jättestort kapittel utav mitt liv men jag har aldrig vågat. Vem vore jag ens utan bloggen? Det är en tanke eller fråga jag klurat på så många gånger de senaste åren och jag har alltid insett att jag inte skulle klara av ett liv utan min blogg. Bloggen för mig har nog alltid varit som en trygghetszon när livet har varit kämpigt. Att under flera timmar glömma bort alla problem samtdigt som jag gör en ny bloggdesign eller redigerar bilder till 14 inlägg som är bra att ha vid bloggtorka. 

 

Det har varit en väldigt rolig tid med mig på bloggen, jag minns när jag hade besöksrekord en dag för något år sedan är över 150 läsare och 50 kommantarer trillade in utan att jag visste varför? För mig som aldrig har länkat bloggen på facebook, twitter eller liknande var det en stor dag. Att över 100 personer hittade hit på något sätt. Jag minns alla gånger jag skrivit ett personligt inlägg om känslor eller problem men aldrig vågat publicera det ifall jag någon dag skulle bli "någon" inom denna branch. 5 år på samma blogg, 8 år i bloggvärlden är vad jag har hunnit med. 

 

Detta är inte det där sista nlägget om att jag kommer sluta blogga men det är det sista inlägget om att sluta försöka bli denna "någon". Under en längre tid har jag känt att alla bitarna i mitt liv har hamnat i perfekt balans och varje dag vill jag kunna stoppa tiden och njuta så mycket jag bara kan av att allt så är bra. Mina år på högstadiet och början på gymnasiet var en förvirrad tid och jag har jobbt hårt och länge för att komma dit jag är idag. Jag har sagt upp kontakter med personer jag trodde jag skulle behöva vid min sida föralltid. Jag har hittat mitt livs kärlek vid 17 års ålder och vill inget annat än att leva "svennelivet" med honom. Jag har sjukt grymt bra betyg och är otroligt stolt över mina prestationer i skolan. Jag har fått 3 jobb på 6 månader varav 2 seriösa. Jag har under 2014 arbetat mycket med att förklara vissa saker, missförstånd, för min familj och idag är vi starkare än någonsin. Jag har under min resa som tonåring med killar, svek och mordhot lärt mig att acceptera mig själv för den jag är och jag är nöjd med det jag ser i spegeln. 

 

Detta är på ett sätt ett farväl. Ett farväl till en Louise som inte längre finns, ett farväl till den Louise som har suttit och stundvis provoserat, slitit som ett djur för att få upp 4 inlägg om dagen, och köpt en ralf lauren-piké för att passa in. Farväl till den Louise som kämpat sig igenom all förvirring och komplikationer livet har erbjudit, tack för allt du har gjort, tack för att du har gjort mig till den jag är idag och tack för att du fått ordning på mitt liv åt mig och fått alla puzzelbitar på plats. Nu ska jag njuta av de 102 dagarna kvar tills jag tar studenten med alla puzzelbiter på plats. Efter stuenten börjar en ny tid i livet med nya puzzelbitar som jag måste få ordning på.

 

Jag kommer definitivt att fortsätta blogga, men inte för er skull utan för min. 

/LOUISE