Ni vet när man är omringad av jättemånga och fina vänner men fortfarande känner sig så fruktansvärt ensam? När man ser och hör alla runt omkring skratta och le men kan klarar inte av att le själv, hur kul man än har. Allt man kan tänka på är det som hänt. Hur man för flera år sedan satt där man sitter idag, på precis samma plats i skolan fast allt var så mycket värre. Då kunde man skratta och le för man ville inte att någon skulle veta att man egentligen grät sig till sömns varje natt. Att den du öppnat dig för och gick till när du behövde prata hotar dig och förstör dig psykiskt med sina spel. Att ta sig ut en depression är svårt, speciellt när man blir påmind om allt som hänt varje vår. Mars, april, kan ni bara dra åt helvete? 

/L