Var jätteglad och taggad på att gymma, körde ett grymt pass på löpbandet och skulle köra lite armar när jag fick syn på den personen jag aldrig vill se någonsin igen. Rikard. Många av er vet säkert inte vem han är, orkar inte ta upp det hellet för det är så himla mycket. Long story short så började vi prata för ganska precis ett år sedan, alla mina kompisar bara "nej louise, han är inget att ha" och med tanke på att han mordhotat folk, var anmäld för våldtäckt osv förstår jag verkligen inte vad jag tänkte med. Armbågen kanske. Han var den enda jag litat på till 1000% berättade allt och lite till för honom och han fanns alltid där för mig. Efter några månader började vi bråka nästan varje dag och han svek mig. Han bara "jag är kär i dig" och massa sånt, för mig tar det ett tag att utvecka känslor men jag fick känslor för honom och det var det som fick mig att fortsätta "kämpa" för den relation vi hade. En vacker dag orkade jag inte med alla bråk längre, sa till honom för 1749590 gången att jag orkar inte bråka längre, samma dag hade han ett förhållande på facebook. (Inte med mig, lol) Han sårade mig på alla möjliga sätt, hamnade i en depression som tog månader att ta sig ur, han är anledningen till varför jag absolut inte vill ha ett förhållande i dagsläget. Han är anledningen till varför jag inte litar på folk längre. Han är anledningen till varför jag aldrig kommer våga öppna mig för kärlek igen. Känner mig så töntig som sitter och gråter när jag skriver men tror inte någon förstår hur jobbigt jag hade det. Grät mig till sömns på min födelsedag förra året pga honom, trodde det var normalt att gråta sig till sömns efter några månader. Klarade inte av att se honom, allt bara kom tillbaka, läst igenom våra konverationer som jag sparat och nästan saknar honom lite. Hur kan man sakna någon som mordhotat en? Hur kan man sakna en som fick en att försöka ta livet av sig? 

Orkar fan inte mer känslor, spyr på kärlek, spyr på livet. Vart är pausknappen när man behöver den?

/LOUISE