Gick till Joels match strax innan 7, smidigt när de spelade mot hammarö att ta en promenix till hallen. Kollar upp från mobilen då jag precis köpt swehockeyappen och såg att en grums-spelade låg på isen helt orörlig. Reflexmässigt kollar jag på spelarna på planen för att se om det var Joels 5:a, men det verkade inte vara det. Kollar på abvytarbänken för att se om Joel stod där han brukar. Det gör han inte. Ännu en gång kollar jag om han var bland spelarna på planen, var han det? nope. Såg varken tröjnummer eller håret på spelaren som fortfarande inte hade rört på sig och var omringad av personal. Hjärtat börjar slå. Kollar på appen som jag tur i oturen precis köpt och ser att det visst är Joels 5:a som är på planen, det är min Joel som nu blir utbärd på bår, han har fortfarande inte rört på sig. De bakom mig pratar om att han ska åka ambulans, hjärnskaning och jag blir som förlamad. Alltså den känslan när Joel blev utbärd på båren. Paniken som slog mig när jag insåg att det var han, vad ska jag göra? Lever han ens? Kommer han få åka ambualns nu? Vaför sitter jag kvar här? Varför springer jag inte ner till honom? Satt där och grät helt förlamad. Lyckades till slut i alla fall tillsammans med Leffe sprigna ner och äntligen få se att han levde. Åh min älskling♥ Han fick alltså en tackling precis efter att han skjutit på mål (då har man dålig balans) och flög in i sargen med hela högersidan först. En fet smäll på svanskotan med andra ord. Lite (väldigt) mörbultad är han men han lever. Att han nätt och jämt kan gå en ju en annan sak. Ska ta hand om min älskling nu, godnatt finisar och ta hand om er!

/LOUISE